Mitt liv som Terminator, eller hur en säkerhetskontroll beskriver ett land

Jag är en metallinnehållande Terminator! Jag är hård som stål och ingenting stoppar mig - inte ens en säkerhetskontroll!

Jag, liksom Terminator består av metall, må så vara en liten liten del - en liten höftkula, och den fungerar allt som oftast precis som den ska men helt sant var det inte att inget stoppar mig för när jag ska flyga då stoppar den mig alltid för en liten stund... i säkerhetskontrollen... Jag piper utan undantag alltid. Jag är alltid förberedd, har aldrig skärp, aldrig saker i fickor, tar av mig skorna, smycken, jackor, tröjor - allt som de kan komma att be mig ta av mig när de upptäcker att jag piper. Jag är förberedd, säger oftast enkelt, när de automatiskt frågar om jag har skärp eller mynt i fickorna: - Jag är höftopererad.

Jag reser en del, både i jobbet och privat, så jag har fått testa säkerhetskontroller i olika länder vid många tillfällen och min empiriska erfarenhet har lett mig till följande slutsats: Hur man blir bemött i säkerhetskontrollen säger väldigt mycket om mentalitet och kultur i ett land. Några exempel:

I Sverige förstår de direkt: De söker snabbt och enkelt igenom mig utan att ifrågasätta, snabbt och professionellt och ler snällt.

I USA är den som har makt viktig, eller kanske riktigare: I ett land där hierarki styr arbetsplatserna är det viktigt att upprätthålla den makt man kan tillskansa sig på sin position. Här har jag inget för att ens tilltala säkerhetspersonen som upptäcker att jag har något i metall någonstans i midjehöjd. Jag accepterar tyst personens order, helt neutral i mina ansiktsuttryck. Jag har blivit placerad i en låst glasbur i 10 minuter innan den kvinnliga kollegan som kunde kontrollera mig äntligen "hade tid" att genomsöka min kropp. Mina tillhörigheter fortfarande liggande på bandet... Alla amerikanska "genomsökare" talar högt och tydligt om precis vad de ska göra innan de ska göra det: - Nu kommer jag att visitera dig genom att känna efter med BAKSIDAN av mina händer över ditt bröst. Som om det då är mindre integritetskränkande (vilket jag förövrigt inte tycker att det är, men är man drillad med att den som har makt kränker skulle jag kanske också känna det så).

I London är man lite mer sofistikerad och har installerat röntgenmaskiner på flygplatserna - det är bara att gå in och ställa sig, sträcka upp händerna i en "jag ger mig"-position, vänta tre sekunder och få den trevligaste, artigaste avskedshälsningen ever. Inga händer på min kropp där inte.

I Dubai, förrgår: Fick vänta jättelänge på att den kvinnliga säkerhetskontrollanten hade tid och blev sen invisad i ett visitationsrum där ingen kunde se att när hon kände igenom min kropp. Hon tyckte att det var så obehagligt att hon knappt nuddade mig med sina händer.

I Indien, också en strikt hierarkisk kultur, har jag fått mitt handbagage genomsökt gång efter gång av militär (?) beväpnad med kulsprutor innan jag blev invisad i ett stängt rum där den ansvariga kvinnan bad mig ta av kläderna för att se mitt ärr som bevis.

Men jag tar mig alltid igenom, förvånansvärt nog med allt bagage i behåll! Och jag vänder mig alltid om när jag klätt på mig allt igen och säger:

Hasta la vista, baby!